Dieselbus

I september förra året fick vi en ny medlem i familjen - en russian blue-hona som heter Diesel. Hon vann våra hjärtan direkt. Hon kom till oss mitt i ett löp och var hur kelig som helst. Efter några dagar insåg hon dock att hon inte skulle få träffa en snygg hane, para sig och sedan åka hem igen. Då var det inte så glatt ett tag. Lådan under sängen med extra täcken och påslakan i blev favoritstället under en vecka eller två. Sedan flyttade hon ut därifrån och bosatte sig i sängen i stället.

Det led mot vinter och i vardagsrummet fick hon en fåtölj med en värmedyna i. Fast allra bäst var det att sitta under lampan vi hade bredvid soffan. Där fanns det en pinne som var så där alldeles perfekt att gnida kinderna mot. Martins rygg fick också ibland tjäna som utsiktsplats när han satt vid datorn.

Månaderna gick och vi åkte iväg med Diesel ett par gånger för att hon skulle få para sig med en ståtlig hane vid namn Mischa (se bilden närmast ovan). Iiiiiii vilket liv det var när det åktes bil. Några ungar blev det inte. Däremot lurades katten med oss och betedde sig som om hon var dräktig. Hon hade nog kommit på att hon fick fler räkor på det sättet.

Inför tredje parningen började vi fundera på om det inte ändå vore bättre om Mischa kom till Diesel i stället. Sagt och gjort - husse Hans skjutsade hit Mischa och då blev det liv i luckan i några dagar. Martin väckte mig mitt i natten och tyckte jag skulle gömma mig under täcket, eftersom katterna for runt som oljade blixtar i sovrummet.

65 dagar kom och gick och vi väntade med spänning. Vi var säkra på att Diesel var dräktig denna gång - det syntes tydligt på magen och spenarna. När vi trodde att förlossningsarbetet hade börjat men det ändå inte hände någonting på många timmar åkte vi till Blå Stjärnans Djursjukhus för att kolla upp det hela. Jodå, dräktig var hon allt och nog skulle ungarna komma ut snart. Det var bara att åka hem igen och vänta.

Så på min födelsedag, den 31 oktober, bestämde hon sig äntligen för att det var dags. Vi blev tvungna att åka till Blå Stjärnan igen då Diesel inte lyckades få ut lille Adam, den första ungen, hemma. Adam klarade sig inte och är nu begravd under en liten ek i mina föräldrars trädgård i världens minsta lilla ekkista med en liten kattleksak i.

På Blå Stjärnan fick vi hjälp bland annat av veterinären Maria Aamelfot. Hon tog det säkra före det osäkra med unge nr 2 och gnuggade snabbt honom torr och masserade honom innan han, efter sitt första lilla pip, lades tillbaka hos Diesel. Den tredje ungen hade klämd navelsträng och Maria fick kämpa ett tag innan hon fick liv i honom. Han var svag i nacken och hade svårt att konkurrera om mamma Diesels spenar de första dagarna, så vi fick hålla lite koll och se till att han också fick mat. Unge nr 4 kom ut snabbt och utan några bekymmer och Diesel tog själv hand om honom. Det syntes genast hur mycket piggare än de andra han var - han kröp glatt runt i lådan efter bara några minuter.

De tre små pyrena vägde alla mellan 100 och 110 gram när vi kom hem med dem på tisdag eftermiddag. På fredag kväll hade de ökat till 119, 121 respektive 136 gram och på söndag kväll till 150, 156 respektive 165 gram. Senast jag vägde dem var i onsdags (deras åttonde levnadsdag), på morgonen innan jag gick till jobbet. Då var matchvikterna 189, 193 respektive 199 gram.

Nu hade också kompisen Veronique varit här och med myndig expertröst förklarat att den tyngsta ungen minsann var en hona. Alltså var det dags att sluta kalla den ungen "han". Hon fick namnet Disentis men jag kallar henne Tissan. Kärt barn har ju många namn. Killungarna heter än så länge Vänstertass och Högertass, efter markeringarna på deras baktassklor för att vi skall kunna skilja dem åt. De kommer att få riktiga namn senare.

Hur som helst - Diesel gillade inte att jag tog de små ifrån henne varje morgon och varje kväll för att väga dem, trots att vågen var fullt synlig för henne och hon såg att jag inte skadade dem. På onsdag eftermiddag ringde min jobbtelefon - Martin kunde inte hitta katten eller ungarna. Hon hade helt sonika lyft dem i nackskinnet och förflyttat dem från boet in i en ihopvikt madrass. Så kom det sig att det inte blev några fler foton av ungarna på några dagar.

Här nedan finns några av de foton vi hann ta innan ungarna åkte in i madrassen.