Små tassar i stora vida världen

Förra fredagen packades så Tassarnas väskor (läs transportlåda och kiss-och bajslåda) och vi tre gav oss ut på en biltur i stora vida världen. Nåja, till Helsingborg i alla fall. Mascis gillade det inte. Han stod upp med rak rygg och sjöng i högan sky - miaaaaaaaaau miaaaaau - hela vägen ner till Falkenberg. Sedan somnade han av ren utmattning (Mises låg under honom och halvsov redan innan). Ett par gånger till under resan vaknade Mascis emellertid och gjorde tappra försök att protestera lite mera. Det blev dock bara några enstaka miaaaaau till innan John Blund åter gjorde inträde.

I Helsingborg var det snorhalt på gatorna. Det gick ju an så länge man hade dubbdäcken att lita till, men sportskorna var sådär bra. Med en fin imitation av en hundraårig kvinnas gång lyckades jag trots allt nå fram till Kristinas och Joakims port utan att lådan med Tassarna åkte i backen. Jakten på en ledig parkeringsplats därefter var ju en rolig men rätt så lång historia så den tänker jag utelämna. (Jag skänkte dock mer än en tanke åt min urduktiga körskolelärare som en gång i tiden lärde mig en serie knep för enkel och säker fickparkering.)

När jag kom in var Tassarna redan i full gång med att undersöka sitt nya hem, de hade redan lyckats ha ner bland annat en prydnadspingvin så att den fick ett vitt märke på näbben. Sedan sov de en stund i sin alldeles nya, fina kattmöbel.
Vi åt middag, tre vid bordet och minst en ovanpå - det har ju gått någon vecka nu och jag minns inte riktigt vad Mascis hade för sig, men Mises satt i alla fall och smaskade i sig små biffbitar i rödvinssås från min tallrik. Han nosade på pastan också men den var jag inte så benägen att bjuda honom på (för mycket kolhydrater för en liten katt).

Ny energi betyder en massa nytt bus. Det rusades in och ut i rummen och i badrum-
met var Kristinas och Joakims handfat alldeles uppenbart precis lika bra som det hemma hos oss.

Så små-
ningom blev jag tvungen att - med tungt hjärta - säga hej då. Tassarna var förstås inte alls lika emo-
tionella. Så började den långa vägen hem ensam i bilen. Det gick betydligt långsam-mare nu för det hade blivit lite frost på rutan och det tog ett tag innan jag lyckades få bort den. Bortsett från omständig-
heterna i övrigt upptäckte jag hur trist det var att köra i mörker på en motorväg i flera timmar. Efter ett kort stopp i höjd med Varberg blev det dock mycket bättre. Tänk vad en banan och tre minuters sömn kan gøra!

Så har vi nu levt utan våra små Tassar i tolv dagar. Vi trodde att vi skulle sakna dem oerhört men lustigt nog känns det som att det ändå ordnade sig till det bästa. Deras syster Tissan (Disentis), som tidigare var mycket lågmäld och ofta blev undanskuffad, har klivit fram och tar sin plats nu. (Till exempel vid mattes melon, som tydligen var väldigt god.) Diesel, som inte längre har tre ungar att vaka över, har blivit mycket mer lekfull. Så de springer runt och stojar, visserligen inte så intensivt som Tassarna gjorde, men fullt tillräckligt för min smak. Ett stort plus är förstås att de, olikt Tassarna, inte har ovanan att börja leka på allvar just när vi har gått och lagt oss på kvällen.

Just nu befinner jag mig i Karlstad med jobbet så Martin får ta hand om tjejerna alldeles själv där hemma.

Svärmor, som ju bor här i stan, fyllde år i lördags så jag hade med mig en "må bra-korg" till henne, med mängder av ta hand om sig själv-prylar. Diesel hjälpte till att vakta den innan jag fick på cellofan. Den lilla katten är nämligen bra på att både leka med och smaka på allt som är nytt och spännande.

Detta får bli allt för idag, men vi återkommer snart med nya bilder på tjejerna.