Klätterapan

Mindre än ett dygn efter att vi satt upp en planka för att hålla ungarna på den för dem avsedda platsen hade den nyfikne Högertass forcerat hindret. Inte mindre än fyra gånger på sisådär en kvart. Så plankan fick bli utbytt mot en högre, blankare f.d. badrumsskåpsdörr. Undrar hur länge den håller.

Avdelningsfest

I onsdags vägde de små 357, 362 och 380 g.

I torsdags var mina arbetskamrater här och vi åt middag och hade kattungevisning och en liten tävling. Tre grupper fick varsitt blad med ord från vårt engelska kylskåpspoesi för kattälskare-kit och skulle författa var sin dikt. Jag utsåg Martin till domare i tävlingen, men han fick lite beslutsångest (bristande domarvana ;-)) så resultatet blev oavgjort. Här är dikterna:
(klicka på bilden för att få den större)

Laundry time

Ja, så här ser det ut i tvätt- korgen när man tar av locket. Vi tycker så synd om de små, nu när de kan gå hjälpligt så har de ingen yta att gå på... Vi har tagit ut dem ur tvättkorgen och motionerat dem ett par gånger om dagen och i kväll skall vi ge oss på ett par till försök att få Diesel att acceptera en annan boende- lösning. Hon har tidigare varit en del i klädkammaren och röjt, så vi har i vart fall något hopp om att det kan fungera att göra i ordning ett bo åt dem där inne.

Här nedan är ungarna i full färd att undersöka omgivningarna och tvättkorgen från utsidan.

Phil Lynott was here...

Tonight there's gonna be a jailbreak
Somewhere in this town
See me and the boys we don't like it
So we're getting up and going down

Sagt och gjort. Precis innan klockan ringde för en dryg timme sen hörde jag oväsen. Hade Diesel hoppat upp på de höga bokhyllorna på övervåningen och sen ner igen? Nåt sånt, tänkte jag, och försökte somna om. Klockan ringde, snooze slogs på, en liten kattunge pep. Men vänta nu... några kattungar ska det inte vara här uppe och de kan inte ha tagit sig hit själva. Lampor tändes, rummet scannades av - Diesel var i full färd med att fixa en ny bostad åt sig och sina ungar. Efter gårdagens besiktningsbesök och sen hämtning av bord och en massa stolar så insåg nog kattmamman att något snart skulle ske. Sagt och gjort, som sagt. En kattunge i munnen och tasstasstass uppför trappan och hopp upp på tvättkorgen och hopp ner i tvättkorgen. Det kunde vi ju inte acceptera. Ungarna placerades hos mig i sängen, medan Lucie försökte sig på att skapa ett nytt bo i lilla rummet på nedervåningen. Efter några fruktlösa försök att få Diesel att acceptera sitt nygamla bo så lyckades åtminstone jag få henne lugn en stund genom att helt sonika lägga henne ned i sängen, hålla fast henne och låta ungarna få sig lite mat. Ett sista försök med nygamla lådan. Det funkar! Funkar det verkligen? Tass! Hopp! Springspringspring... Nä, det gjorde ju inte det. Nu bor Diesel och tre ungar i den här. Själva flyktförsöket avklarades utan att en enda övervakningskamera lyckades fånga det, men vi ska se om vi inte kan leta upp några bilder vid ett senare tillfälle.

Bara benen bär...

... är livet lätt att leva.

Idag var det betydligt mer fart på de små. Två är dock fortfarande lite blyga så Martin hjälpte dem ut ur lådan när Nyfiken och mamma låg på madrassen och myste.

Förväntningar

Helgerna är alltid roligast för vi hinner följa ungarna mycket mer. Idag har de varit ute ur boet flera gånger, dock för det mesta med Martins hjälp. Han kan knappt bärga sig, varje dag hoppas han att äntligen, äntligen kanske de har lärt sig gå ordentligt eller, ännu hellre, springa så att han kan leka med dem. Och varje dag blir han lika besviken - de tumlar fortfarande runt och tar sig fram sakta, sakta på darriga ben.

Fast att gosa med dem är inte så tokigt det heller. Ett par kompisar, Erik och Clara, var här och hälsade på idag och en liten en var så modig så han till och med stack fram sin lilla blöta nos och luktade på dem. De var lite sugna på att smyga ner honom i Claras handväska...

Flykten från Alcatraz

Den nyfikne borde nog heta Houdini. Jag vet att man skall ge katter namn med ett S i, men den här är rena utbrytarkungen.

Katterna flyttade för några dagar sedan in i flyttkartonen, där Diesel hade rumstrerat om bland påslakanen och ordnat en fin liten grop längst in. När jag insåg vad klockan var slagen flyttade jag in värmedynan dit och hjälpte henne förflytta de små. Vi vill ju inte att hon skall lyfta dem i nackskinnet mer än absolut nödvändigt. Sedan dess har vi knappt sett dem.

När jag så i morse skulle titta till dem i deras nya boning och tände lampan i rummet fick den lille för sig att nu skulle han ge sig ut i stora vida världen igen. Han försökte sticka ut först tass och sedan huvud genom bärhandtaget på kartongens sida, men där fick han tji. Diesel sprang nämligen ut och gav honom en smocka varje gång han stack fram någon kroppsdel genom hålet. (Hon var allt annat än mild i behandlingen av honom, så jag bestämde mig för att täcka över hålet med en kartongbit.)

Då bytte han taktik och smög i stället mot den stora öppningen på kartongen. Han kom faktiskt en bra bit innan Diesel föste in honom igen.

I kväll försökte han sig på att upprepa konststycket. Inte nog med det, nu tog han med sig en medbrottsling. De blev båda uppläxade och nu är det lugnt och stilla i boet. Jag tror inte att vi behöver oroa oss för att ungarna tar sig någonstans av betydelse de närmsta dagarna :-) .

Ja, just det. Jag lyckades väga i alla fall två av dem idag. Vågen stannade på 315 respektive 305 gram.

Mys och Mutts

Jag tänkte bara passa på att lägga in min egen favoritbild och samtidigt pusha lite för Mutts, den tecknade serien om Earl, Mooch och deras vänner (Morrgan och Klös på svenska).

Under täcket

Madrassen är inte ihopvikt längre och Diesel och ungarna ligger bara under ett täcke ovanpå den. Häromdagen kikade en liten sötnos fram.

Vi märker nu att en av ungarna är betydligt mer nyfiken än de andra två. Mamma Diesel har börjat göra en barrikad av täcke och påslakan inuti en flyttlåda. Det känns som om hon funderar på att flytta på de små igen, så att den nyfikne inte skall kunna rymma från boet. Han har hittills nosat på både matte och husse och har varit ute på äventyr nere på parkettgolvet.


Martin har vägt ungarna igen och idag var de uppe i 250, 255 respektive 265 gram.

Dieselbus

I september förra året fick vi en ny medlem i familjen - en russian blue-hona som heter Diesel. Hon vann våra hjärtan direkt. Hon kom till oss mitt i ett löp och var hur kelig som helst. Efter några dagar insåg hon dock att hon inte skulle få träffa en snygg hane, para sig och sedan åka hem igen. Då var det inte så glatt ett tag. Lådan under sängen med extra täcken och påslakan i blev favoritstället under en vecka eller två. Sedan flyttade hon ut därifrån och bosatte sig i sängen i stället.

Det led mot vinter och i vardagsrummet fick hon en fåtölj med en värmedyna i. Fast allra bäst var det att sitta under lampan vi hade bredvid soffan. Där fanns det en pinne som var så där alldeles perfekt att gnida kinderna mot. Martins rygg fick också ibland tjäna som utsiktsplats när han satt vid datorn.

Månaderna gick och vi åkte iväg med Diesel ett par gånger för att hon skulle få para sig med en ståtlig hane vid namn Mischa (se bilden närmast ovan). Iiiiiii vilket liv det var när det åktes bil. Några ungar blev det inte. Däremot lurades katten med oss och betedde sig som om hon var dräktig. Hon hade nog kommit på att hon fick fler räkor på det sättet.

Inför tredje parningen började vi fundera på om det inte ändå vore bättre om Mischa kom till Diesel i stället. Sagt och gjort - husse Hans skjutsade hit Mischa och då blev det liv i luckan i några dagar. Martin väckte mig mitt i natten och tyckte jag skulle gömma mig under täcket, eftersom katterna for runt som oljade blixtar i sovrummet.

65 dagar kom och gick och vi väntade med spänning. Vi var säkra på att Diesel var dräktig denna gång - det syntes tydligt på magen och spenarna. När vi trodde att förlossningsarbetet hade börjat men det ändå inte hände någonting på många timmar åkte vi till Blå Stjärnans Djursjukhus för att kolla upp det hela. Jodå, dräktig var hon allt och nog skulle ungarna komma ut snart. Det var bara att åka hem igen och vänta.

Så på min födelsedag, den 31 oktober, bestämde hon sig äntligen för att det var dags. Vi blev tvungna att åka till Blå Stjärnan igen då Diesel inte lyckades få ut lille Adam, den första ungen, hemma. Adam klarade sig inte och är nu begravd under en liten ek i mina föräldrars trädgård i världens minsta lilla ekkista med en liten kattleksak i.

På Blå Stjärnan fick vi hjälp bland annat av veterinären Maria Aamelfot. Hon tog det säkra före det osäkra med unge nr 2 och gnuggade snabbt honom torr och masserade honom innan han, efter sitt första lilla pip, lades tillbaka hos Diesel. Den tredje ungen hade klämd navelsträng och Maria fick kämpa ett tag innan hon fick liv i honom. Han var svag i nacken och hade svårt att konkurrera om mamma Diesels spenar de första dagarna, så vi fick hålla lite koll och se till att han också fick mat. Unge nr 4 kom ut snabbt och utan några bekymmer och Diesel tog själv hand om honom. Det syntes genast hur mycket piggare än de andra han var - han kröp glatt runt i lådan efter bara några minuter.

De tre små pyrena vägde alla mellan 100 och 110 gram när vi kom hem med dem på tisdag eftermiddag. På fredag kväll hade de ökat till 119, 121 respektive 136 gram och på söndag kväll till 150, 156 respektive 165 gram. Senast jag vägde dem var i onsdags (deras åttonde levnadsdag), på morgonen innan jag gick till jobbet. Då var matchvikterna 189, 193 respektive 199 gram.

Nu hade också kompisen Veronique varit här och med myndig expertröst förklarat att den tyngsta ungen minsann var en hona. Alltså var det dags att sluta kalla den ungen "han". Hon fick namnet Disentis men jag kallar henne Tissan. Kärt barn har ju många namn. Killungarna heter än så länge Vänstertass och Högertass, efter markeringarna på deras baktassklor för att vi skall kunna skilja dem åt. De kommer att få riktiga namn senare.

Hur som helst - Diesel gillade inte att jag tog de små ifrån henne varje morgon och varje kväll för att väga dem, trots att vågen var fullt synlig för henne och hon såg att jag inte skadade dem. På onsdag eftermiddag ringde min jobbtelefon - Martin kunde inte hitta katten eller ungarna. Hon hade helt sonika lyft dem i nackskinnet och förflyttat dem från boet in i en ihopvikt madrass. Så kom det sig att det inte blev några fler foton av ungarna på några dagar.

Här nedan finns några av de foton vi hann ta innan ungarna åkte in i madrassen.