Förväntningar, förhoppningar...

Det har gått nästan fem månader sedan vi egentligen skrev någonting här och innan dess var det inte särskilt mycket aktivitet heller. Självklart borde vi varit bättre på att uppdatera, men nu är det som det är. Tiden har gått, Diesel gick på p-piller, Diesel stötte bort Disentis ganska länge, Diesel slutade gå på p-piller efter att vi inte var riktigt säkra på om hon hade fått i sig det hon skulle fått i sig... Vi hade ju tänkt försöka para henne igen under hösten nån gång, så det var lika bra att sluta ge henne p-piller, även om det var lite väl tidigt. Därefter blev hon och Disentis kompisar. Inte så jättebra kompisar kanske, men de lekte en massa tillsammans. Uppför trappan, nedför trappan, finter vid bokhyllorna längst bort i vardagsrummet. När Diesel sen väl började löpa igen så fräste hon en del när lillan närmade sig, men det har gradvis blivit mindre och mindre. Det enda vi väl egentligen väntar på mellan dem är att de ska kunna dela en fåtölj eller så, ligga bredvid varandra och hålla värmen tillsammans. Antagligen borde vi ta bort värmedynorna och stänga av elementen för att de ska vara nåt som händer snart...

Annat på nyhetsfronten är att Diesel fått träffa en karl: Vatulands Mikhail, Watson i dagligt tal.
Det skedde på söndagen för en och en halv vecka sen. Disentis stängdes in i lilla rummet (något som inte alls var poppis), Diesel stängdes in i buren och Watson fick inspektera lägenheten. Han tog sig aldrig upp till andra våningen. Inte så konstigt när en liten katt står och klöser på en dörr och en annan, lite större, katt ligger instängd i en bur. Hur som helst fick Watson traska runt en stund, men han satte sig så småningom hos Diesel. Inget spott, fräs eller morrande alls. Alla fyra (Karin & Patrik och Lucie & Martin) blev nog ganska förvånade. Vi lät dem sitta där och prata med varandra i några minuter och släppte sedan ut Diesel. Det tog dem högst tio minuter innan parningen satte igång. När vi hade Watsons pappa Mischa här förra året var det både spott och fräs och morr och det tog två timmar innan något hände. För att göra en lång historia kort så borde jag skriva att vi körde hem Watson dagen därpå, men jag måste bara skriva om Disentis också. Hon och Watson mötte varandra ett kort ögonblick i dörren. Det var första gången vi har sett henne sur. Hon fräste till, han ryggade tillbaka och vi stängde dörren. Nån timme senare satte vi henne i buren och lät de båda bekanta sig lite. Det gick inget vidare alls det. Watson var inkräktare och nu satt hon till råga på allt i en bur utan att kunna göra något åt saken. Mer än att fräsa då, vilket hon gjorde gång på gång på gång. Efter det var hon mer än nöjd med att tillbringa resten av hans vistelse instängd i lilla rummet...





















Så nu väntar vi alltså på att se om Dieselen har några ungar i sin mage. Det dröjer nog någon vecka till innan vi kan avgöra det, men vi hoppas i alla fall. Jag hoppas dessutom att Lucie ska klistra in lite bilder här snart.